Läste precis en artikel på IDG.se om att Henrik Pontén, jurist på Svenska Antipiratbyrån (APB), fått nog av att bli hotad och hånad av fildelningsförespråkare. Pontén anser också att fildelningsdebatten är snedvriden och osaklig och att det är piraternas och fildelningsförespråkarnas fel att det förhåller sig på det sättet.
Jag har full förståelse för hur Henrik Pontén känner inför de hot som han har fått. Att hota sina motståndare är aldrig någonsin rätt. Det är dessutom ett problem som alla som betraktar sig som pirater eller fildelningsförespråkare, och som vill föra en seriös och saklig politisk debatt i frågan, måste tampas med eftersom allmämheten tenderar att generalisera och dömma oss alla utifrån en liten grupp extrema och korkade personer.
Med det sagt anser jag dock att Pontén framstår som något av en hycklare när han talar om att föra en seriös och saklig debatt och att bemöta sina motståndare med respekt. Henrik Pontén borde tänka efter en gång till innan han lägger skulden för den allt mer infekterade debatten mellan upphovsrättsinnehavare och fildelningsförespråkare på den senare sidan. För trots att denna sida tyvärr har en oseriös grupp anhängare till last, som inte klarar av att bete sig som folk utan tror att man kan åstadkomma konstruktivt resultat med hot och personangrepp, så är APB och Henrik Pontén långt ifrån oskyldiga till att debatten har blivit som den har blivit.
APB, med Pontén i spetsen, har i flera års tid ägnat sig åt bekämpning av illegal fildelning och piratkopiering. Men vad Pontén och hans kollegor på APB verkar tro är att ändamålen helgar medlen och att det inte spelar någon roll ifall dem i egenskap av representanter för upphovsmännen själva bryter mot lagen för att jaga och stämma fildelare. Detta är en av orsakerna till att det är svårt att hysa sympatier för Henrik Pontén som den offentliga person han har blivit och den karriär han har gjort sig på att vara APB’s frontfigur. Jag försvarar inte hoten som riktats mot Pontén och hans familj – absolut inte – men jag tycker att han själv borde göra mer för att hålla debatten renare och snyggare än vad den är och i synnerhet när det gäller de metoder som han använder sig av för att bekämpa upphovsrättsbrott.
De metoder jag syftar på är bland annat hur APB fick till ett tillslag mot ISP:n Bahnhof 2005. APB hävdade då att Bahnhof bidrog till att sprida upphovsrättsligt skyddat material eftersom sådant material skulle finnas på ISP:n servrar. Dock fann Bahnhof att APB själva sett till att materialet lagts på servrarna, vilket gjorde att hela ärendet reddas ut i en uppgörelse där båda parterna drog tillbaka sina respektive polisanmälningar.
Det som skedde i samband med att IPRED-lagen trädde i kraft den 1:e april i år, var att APB och Svenska Förläggareföreningen redan första dagen då den nya lagen börjat gälla, ansökte om tillstånd hos tingsrätten att få begära ut personuppgifter om ägaren av en FTP-server som man ansåg användes för att sprida ett stort antal ljudböcker till allmänheten. Det tog inte många dagar innan datasäkerhetsexperten André Rickardsson anklagade APB för dataintrång då det visat sig att den FTP-server, som APB menar på innehåller upphovsrättsligt skyddade ljudböcker, inte var en server som vem som helst kunnat logga in på. Användarnamn och lösenord krävdes vilket gör att det material som legat på servern inte varit tillgängligt för allmänheten. Men det riktigt intressanta är hur APB ens vetat vad som funnits på servern utan att själva ha loggat på in den. Hur de än skaffat sig inloggningsuppgifter är det knappast troligt att ägaren av servern själv skulle ha försett APB med sådana uppgifter. Om APB istället anlitat en person för att skaffa inloggningsuppgifter, eller fått inloggningsuppgifter från en befintlig användare, är det likväl tal om dataintrång.
I en artikel på IDG.se 6:e april anklagade Henrik Pontén André Rickardsson för förtal men Pontén ville samtidigt inte kommentera hur man tillskansat sig information om vad som funnits på den aktuella servern eller överhuvudtaget redogöra för vilka metoder man använder sig av på APB för att samla bevis mot en part. Vilka metoder APB än använder sig av så är de tydligen för kontroversiella för att byrån frivilligt ska redogöra för dem. På ett sätt kan man förstå det eftersom det säkert skulle bidra till att folk använde den kunskapen till att ta sig runt dessa metoder. Men i domstol är det inte för mycket begärt att APB redogör för de bevis de skaffat sig och hur de skaffat sig dem.
Vad som kommer att hända i ärendet APB och Svenska Förläggareföreningen mot vem som än står som ägare till FTP-servern, ska bli intressant att höra och det kommer säkert att bli en spännande rättegång. Kanske inte i nivå med rättegången mot The Pirate Bay, men säkerligen en cirkus i mindre proportion. Hur den rättegången än går måste Pontén och hans APB-kollegor förstå att brottsbekämpning genom lagbrott aldrig kommer att lösa några problem. Det kommer bara att orsaka ett allt mer havererat rättssystem, för att inte tala om APB’s eget anseende gentemot sina uppdragsgivare. Hade jag varit upphovsman av något ansenligt verk hade jag personligen aldrig befattat mig med en organisation som Svenska Antipiratbyrån.
Andra bloggar om: Antipiratbyrån, Fildelning, Förläggareföreningen, Henrik Pontén, Pirater, Piratkopiering, Upphovsrättsbrott
