Jag har aldrig haft någon riktig politisk övertygelse, i alla fall inte som följer någon av de ideologier som våra etablerade partier driver. Jag tycker det finns för- och nackdelar med alla politiska ideologier och därför plockar jag lite fritt från dem alla – ja, förutom de som går ut på hat och förtryck mot människor så klart. Det känns inte som att det finns något att hämta där.
Som tonåring befann jag mig nog mest till vänster på den politiska skalan men det berodde nog, tror jag nu flera år senare, på att jag umgicks väldigt mycket med personer som var väldigt engagerade i vänsterblocket. Idag betraktar jag mig som liberal men vill ändå inte erkänna mg till något etablerat politiskt parti eller ungdomsförbund.
Sedan Piratpartiet bildades i januari 2006 så finns det ett parti som värnar om frågor som jag värderar väldigt högt. Främst är det engagemanget för den personliga integriteten som intresserar mig och som dessutom blivit ett hett ämne i samhällsdebatten. Med lagar och lagförslag som bl a (och detta är bara några) FRA-lagen, IPRED, datalagringsdirektivet, ACTA, PKU-lagen, EU’s idéer om registrering av bloggare och för att inte tala om telekompaketet, så anser jag och många med mig att vi hamnat på helt fel kurs i samhällsutvecklingen.
Den personliga integriteten, rättssäkerheten och informationsfriheten har prioriterats bort för saker som man anser bör vara viktigare – nämligen att med alla tillgängliga medel övervaka, kartlägga och kontrollera befolkningen med motiveringen att fånga fildelare och terrorister.
Låter jag nojig? Kanske. Men försök då att se helheltsbilden. Försök se sambandet mellan de lager som redan gått igenom, i Sverige och i EU, och de lagförslag som kommer. Vill vi verkligen ha det så här?
Mitt än så länge blyga engagemang i Piratpartiet har också att göra med den ökande jakten på fildelare runt om i världen. Många av de integritetskränkande lagar och lagförslag som jag nämnde ovan har som syfte att på olika sätt komma åt den illegala fildelningen men jag tror inte att lösningen ligger i att skapa nya lagar.
Det har gått oerhört trögt för nöjesindustrin att ta till sig sina kunders önskemål och utifrån den vetskapen investera i lagliga, säkra, DRM-fria, användbara och prisvärda alternativ till den illegala fldelningen. Jag påstår inte att det inte finns alternativ men än så länge finns inga alternativ som är bättre än fildelningen, och då syftar jag inte på priset. Det går alldeles utmärkt att konkurrera med gratis så länge man är bättre än gratis!
Industrin verkar fortfarande till stor del vara hopplöst övertygad om att genom lobbing av politiker och stämningar på fantasisummor mot sina kunder, kunna ta sig ur det hål som de själva en gång hjäpt till att gräva ner sig i.
Personligen har jag inget som helst problem med att betala för det jag laddar ner och jag köper film och musik för flera hundra kronor flera gånger om året. Mitt ställningstagande handlar inte om få allt gratis, inte heller att jag skulle tycka att artister, skådespelare, regissörer, författare och konstnärer inte skulle få betalt för sina verk. Det tycker jag absolut att de ska få och även kunna försörja sig på sin talang. Men lagen om upphovsrätt måste förnyas så att den passar in i det samhälle vi lever i och utövare av musik, litteratur, konst och film måste, för att överleva Internet-åldern, ha ett öppet sinne till hur nya kanaler för marknadsföring kan användas för att hitta nya kunder och behålla de gamla.
Den som följer min blogg kommer att upptäcka att jag har väldigt mycket att säga om dessa frågor.
[...] Varför pirat? på [...]