I eftermiddag ska jag träffa en tjej som håller på med ett exjobb i produktdesign på Malmö Högskola. Hon har i sin uppsats valt att fokusera på design av produktlösningar för synskadade personer och med köket som plats. Hon ska därför intervjua mig i min hemmiljö och jag ska bl a visa vilka knep jag tar till när jag brygger kaffe…vilket jag ju så klart inte gör på enklast möjliga sätt med en standardiserad kaffebryggare, utan istället vara så omständig som möjligt och använda en manuell, dock elektrisk, espressobryggare med skumningsrör för att skumma mjölk. :)

Jag har även blivit grymt sugen på att köpa lite nytt minne till min stackars MacBook som tycker att livet blev lite jobbigt efter uppgraderingen till Mac OS X Lion tidigare i höstas. Interna minnen är dessutom snorbilliga just nu så det är verkligen rätt läge.

Andra bloggar om: Internminne, Mac OS X, Träningsvärk

Så vad har skett sen sist? Yrkesmässigt rullar det på och jag har kommit en bra bit med systemet som jag ägnar arbetstimmarna åt att utveckla. Det är snart redo att sättas i arbete och jag har fått nya och klara instruktioner av mina chefer. Jobbet har blivit en av mina favoritsysselsättningar men jag vet inte riktigt hur bra det egentligen är. Det känns som att det kan bidra till att man jobbar mer än vad man borde. Som tur är har jag en arbetsplats där ledningen inte förväntar sig att folk ska jobba över, snarare tvärtom. Det är fortfarande kul att gå till jobbet varje morgon, trots att jag vissa dagar är så morgontrött att det gör ont i själen av att behöva gå upp, men det kommer att bli bättre med tiden.

För ett par veckor sedan började jag träna igen, efter ca 2 års uppehåll, dels på Sats och dels med min kollega L som har tränat karate i flera år. Vi har båda börjat träna i nybörjargruppen för 20+ på Enighet i Malmö som jag tror är i alla fall södra Sveriges största kampsportcenter. Jag har ju tidigare tränat wushu i en halv termin, samma termin som jag skrev mitt exjobb på Högskolan i Skövde. Jag hoppade av träningen efter bara ett par månader eftersom jag missade så många träningstillfällen på grund av exjobbet och att jag åkte runt och gjorde en del intervjuer. Sen jag började träna på Enighet har jag dessutom insett att wushu-träningen inte var särskilt pedagogiskt upplagd och jag har fått ut så mycket mer av bara de fyra gånger som jag hittills varit tränat. Om mina krångliga leder håller sig lugna så hoppas jag kunna fortsätta och gradera mig i vår, men just nu försöker jag ta en dag i taget.

Vad som också har hänt är att jag råkat ut för ännu en hårddiskkrasch, den förra var jag med om i höstas men jag hade då backup på det mesta. Det var just den backup-disken som denna gång brakade ihop men tack vare en vän i Lund fick jag tillbaka varenda fil på disken. Hela mitt bildarkiv med egna bilder sen 2006 fanns på den disken så om jag hade förlorat det hade jag blivit förkrossad… Nu har jag skaffat mig en ny leksak, nämligen en NAS. En Netgear ReadyNAS Duo v.2 för att vara helt korrekt för nu är jag fett less på allt vad hårddiskkrascher heter. Bärbara USB-diskar i all ära men är man ofta ute på resande fot som jag själv så håller det inte i längden. En hårddisk som konkas runt utsetts för betydligt flera påfrestningar än en disk som står tryggt placerad hemma. Så i och med detta nya inköp har jag ägnat lite tid åt att konfigurera den och läsa in mig lite på vad den kan göra. Än så länge har jag dock inte hunnit konfigurera allt precis som jag vill ha det men det ska nog bli tid för det med.

Detta får räcka för en stund. :)

Andra bloggar om: Enighet, Karate, NAS, Netgear, Sats, Träning

Det är inte första gången som Loopia har den här typen av problem i allmänhet, och med sin e-post i synnerhet. Tidigare i år havererade e-postservrarna och var nere i alla fall större delen av det aktuella dygnet, vilket jag inte kunde hitta någon källa på. Och redan då jag jobbade på ett annat litet företag i Göteborg från 07 till 09, hade Loopia titt som tätt problem just med att leverera e-post.

Loopia verkar ha belagt sina anställda med munkavle för det går inte att få något konkret besked frän företaget överhuvudtaget. Skryter man med att vara ett av Sveriges största webbhotell är det här beteendet skrattretande. Att döma av artiklarna på IDG.se verkar de ansvariga bli allt mer desperata…och med all rätt. Det här kommer att slå hårt mot företaget.

Som ”IT-människa” kan jag förstå såna här problem eftersom jag tror mig veta vad de eventuellt kan bero på. Men när samma typ av problem frekvent drabbar samma företag om och om igen så börjar man ju undra. Vad kan ha hänt med en server som kräver att folk arbetar med den dygnet runt i över två dygn utan att ha kunna lösa problemet? Och varför denna tystnad?

Andra bloggar om: Driftstörningar, E-post, Loopia, Webbhotell

Jag tog en snabb fika på Café Artigiano för att förse kropp och knopp med lite välbehövligt koffein. Inne på fiket träffade jag till min stora förtjusning ett jättegulligt och trevligt norskt par från Oslo och snackade lite med dem. De bodde i Vancouver för att studera men skulle åka hem efter nyår.

Efter fikabesöket begav jag mig ut i regnet för att leta reda på den adress där eventet skulle hållas för att inte behöva rusa runt och leta efter det i sista stund. Jag hittade det ganska snabbt så jag knatade tillbaka till Pacific Center och strövade runt en stund innan det var dags att gå tillbaka och anmäla sig en kvart innan seminariet började.

I hallen utanför rum 420 hade redan ett gäng glada och entusiastiska unga människor börjat samlas. Jag blir alltid så grymt närvös när jag kommer till en intervju och träffar andra som sökt samma jobb. Jag känner mig alltid så liten och menlös och börjar undra vad JAG gör där när det finns så många fantastiska människor som säkert är bättre än jag. Men jag försökte hålla huvudet kallt och pratade lite med en kille som hette Alvin en stund innan vi alla blev inkallade till ett konferensrum.

Rummet kändes lite grann som ett av Apples alla event där de presenterar sina nya produkter för media och folk i branschen. På en projektor visades Apples senaste reklamfilmer och den första frågan vi fick när vi alla slagit oss ner var vad vi tyckte om reklamfilmerna. Väldigt typiskt Apple men företaget vet ju så klart att de som söker jobb hos dem också är trogna kunder och användare av Apple-produkter.

Vi fick börja med att dela in oss i grupper om två och ställa tre huvudsakliga frågor till varandra som vi sedan skulle presentera för de övriga. Jag hade hamnat bredvid Alvin, killen som jag stått och pratat med innan, som nog kom från Korea och sökte jobb på Apple Store eftersom han gillade företagets marknadsföringsstrategier men var inte på något sätt någon expert på alla Apples produkter, vilket jag så klart inte heller är.

Seminariet gick vidare med att titta på ett par kortfilmer om Apple Store och väldigt finslipade kommentarer från Apple-anställda runt om i världen (England, USA, Kanada, Japan, Kina bl a). När seminariet började lida mot sitt slut blev vi återigen indelade i grupper, denna gång något större och där vi skulle föreslå en lösning på ett behov hos en fiktiv kund. Det var lite svårt att få en syl i vädret i min grupp, folk var väldigt pratglada och entusiastiska men jag försökte hänga med så gott det gick. Efter femton minuter skulle vi vara klara och redo att visa upp vårat resultat.

Efter alla presenationer, påhejade av Apple-Jared som var den av de närvarande från Apple och som höll i själva seminariet, fick vi möjlighet att ställa frågor till en av de andra anställda. Jag frågade lite om Apples påstående på sin hemsida, att man är ett ”Equal Opportunities Company” och om det bara gällde mellan könen eller om det även gällde invandring (och därmed underförstått tillfälliga arbetstillstånd och/eller icke-kanadensiskt medborgarskap), funktionshinder och andra egenskaper som skiljer sig mellan människor, samt vad för erfarenheter de själva hade av detta. Svaret blev att självklart gäller begreppet även invandring och funktionshinder och att Apple inte skiljer på folk och folk så länge man kan utföra sitt jobb. Tjejen som svarade på frågorna sa dessutom att hon själv jobbat med personer med funktionsnedsättning men gick inte in på detaljer.

Seminariet avslutades med att vi alla fick fylla i ett formulär med frågor om Apples produkter. Representanterna från Apple var noga med att påpeka att det absolut inte var något slags prov (Right!) utan bara syftade till att se till att rätt person hamnade på rätt plats i företaget. Jag skrev så att pennan glödde och de tio minuter man hade på sig gick rysligt fort. På skytrainet hem insåg jag till min stora försskräckelse att jag både glömt ange namn och eventuell önskad frånvaro under 2010. Som tur var blev vi instruerade att ställa våra respektive namnskyltar ovanpå formuläret när vi klara…men ändå! *panik*

Seminariet var väldigt roligt att vara med på och trots att jag var sjukt nervös hela seminariet igenom så gjorde jag bra ifrån mig varje gång jag räckte upp näven för att svara på att fråga. Jag stakade mig inte och eller kom av mig vilket jag alltid gör när jag måste prata engelska när jag är nervös. Jag tror också att det var en väldigt nyttig erfarenhet att delta, eftersom hela eventet egentligen bara var en stor gruppintervju. Sammanlagt var ca 5-6 personer från Vancouvers tre Apple Stores närvarande och jag kan satsa mitt liv på att var och en av dessa hade en specifik uppgift i att betrakta och analysera de sökande.

De lovade att meddela inom 72 timmar om man blivit utvald till vidare intervjuer. Jag fick mailet i förmiddags och jag hade väntat mig att jag bara skulle få ett mail om jag inte gått vidare. Precis så var det. De som blev kallade till intervju blev troligen uppringda.

Jag försöker att inte deppa över det men visst hade det varit en livs chans att få jobba för Apple.

Apple Store i Pacific Center där jag tydligen inte kommer att jobba...

Andra bloggar om: Apple, Apple Store, Hiring Seminar

Det visade sig att han ringde från Apple Store Hiring (eller något sådant) för Apple Store i Pacific Center, en av de butiker där jag sökt jobb flera gånger. De skulle arrangera något slags anställningsevent i nästa vecka och de undrade om jag var intresserad av att delta på det. OM jag var intresserad?! Jag försökte hänga med så gott det gick av det som killen, Jared som han hette, pratade om men han pratade sjukt snabbt. Jag uppfattade inte datumen som var aktuella för eventet men att det bland annat rörde sig om den 12:e oktober på Hastings St. Jared lovade mig ett mail med alla detaljer kring eventet så jag behövde inte anteckna någonting…och det hade jag ändå inte hunnit med. Så jag koncentrerade mig på att lyssna så gott det gick och svarade på hans frågor. Han frågade bland annat om jag hade någon erfarenhet av Apple’s produkter och jag förklarade att jag äger en MacBook Pro och en iPod Classic och att jag är ”very devoted to Apple’s products”. :) Sedan tackade han för sig och för han fick störa så sent på dagen.

Känner mig fortfarande lite tagen efter samtalet. Det enda de egentligen erbjudit mig är någon typ av massintervju och bortkollring men jag hade nästan gett upp hoppet helt och hållet om att Apple någonsin skulle ringa mig. Att ens bli utvald att få komma på ett sådant event är helt galet kul, även om det kanske inte blir så mycket mer än så. Chansen finns ju fortfarande! Dock har inte mailet med all info kommit…hoppas det dyker upp. Kan inte bärga mig! :)

Andra bloggar om: Anställningsevent, Apple, Apple Store

Jag hade tänkt mig en ganska liten butik med ett fåtal anställda, lite grann som MacForum i Göteborg även om butiken på Östra Hamngatan visserligen är rätt stor. Speciellt många som jobbar där är det då inte. Jag hade med andra ord inte så höga förhoppningar till att de skulle behöva ny och relativt orutinerad personal. När jag kom till Apple Store i Pacific Centre var mitt första intryck att antalet anställda i butiken var nästan lika många som antalet kunder och det var ganska många kunder där just då. Jag knallade in och fick direkt hjälp av en snäll kille som frågade vad jag hade för problem och bokade sedan in en tid åt mig med en tekniker som skulle kolla närmare på min MacBook. Jag fick en tid redan 20 minuter senare och killen frågade sedan om jag föredrog att vänta på plats i butiken eller om jag ville gå och ta en kopp kaffe medan jag väntade för i så fall visste han ett jättebra ställe, sa han.

Tyvärr hittade jag inte det superba kaffestället som Apple-killen tipsade om, eftersom jag glömde namnet på det typ 10 sekunder efter att jag lämnat Apple-butiken så jag tog första bästa och det var rätt ok. Jag insåg sedan att stället som han tipsade om nog var Caffe Artigiano.

När det var min tur att träffa en tekniker vid Genious-desken kom en kille fram och frågade om jag var jag och började med att presentera sig. Han var jättetrevlig och pekade ut var jag kunde sitta medan jag förklarade mitt problem. Jag fick sedan skriva på ett service-godkännande, en massa blaj om att Apple avsäger sig ansvar för förlorad data och liknande, under reparationen. Allt det vanliga med andra ord. Killen tog sedan min MacBook och gick in ett rum bakom butiken där han, enligt egen beskrivning, öppnade upp maskinen för att kolla ifall det skulle räcka med att skruva åt den lilla skruven som sitter under touchpaden och som reglerar motståndet. Efter en stund kom han tillbaka och sa att det tyvärr inte fungerat och det nog berodde på kaffet trots allt. Jag fick också ett kostnadsförslag på vad det skulle kosta att byta ut den och till min stora förvåning verkar det inte alls bli så dyrt som jag först trodde. Den dyraste delen av reparationen var att betala Apple att utföra den, eftersom det på grund av kaffet inte täcktes av garantin. $211 ska det tydligen kosta att byta ut touchpaden, vilket är ca 1 500 kr och vilket innebär att jag inte är hjälpt av min försäkring eftersom självrisken är på 1 500 kr. Precis som när jag råkade välta ut ett glas med julmust över min gamla IBM Thinkpad för en massa år sedan. Då var självrisken på 1000 kr och det kostade 900 kr att få tangentbordet utbytt. Typiskt!

Innan jag gick passade jag även på att fråga om den Apple Store som jag besökte nyanställde för tillfället och killen sa att de i princip alltid gör det och att jag skulle ansöka via Apple.com. Jag ägnade flera timmar igår med att skriva nytt CV och söka två platser på två olika Apple Stores i stan. Det hade varit så himla fräckt att få jobba för Apple och speciellt här där folk är så trevliga och hjälpsamma hela tiden. Jag blev så himla glad av allt trevligt bemötande på samtliga ställen jag var till i fredags. Folk har en väldig trevlig inställning till immigranter och frågar hela tiden varifrån man kommer och sånt. Mycket trevligt! Det får mig även att fundera en del kring hur vi beter oss mot folk i allmänhet och invandrare i synnerhet hemma i Sverige. Service är ju så vitt jag vet inte precis vad som kännetecknar Sverige, vilket är synd. Vi har nog en del att lära av Kanada och troligen en del andra länder vad gäller service.

Andra bloggar om: Apple, MacBook, Service

Vad jag inte skrivit om tidigare är att jag i slutet på februari beställde flygbiljetter till Vancouver. I och med det fick jag även ett definitivt datum för resan. Det hade jag ju inte haft innan men den 16:e april, vilket är om knappt tre veckor, bär det av. Det känns helt overkligt. Jag tror inte att jag riktigt begripit det själv ännu. Jag gör så klart en del förberedelser, men jag har inte drabbats av någon allvarlig resfeber ännu. Kanske är det för att jag innerst inne är lite nervös…eller väldigt nervös, faktiskt. Jag åker ju på vinst och förlust. Hittar jag jobb eller någon slags sysselsättning att försörja mig på så kommer jag ju hem till Sverige igen i september som tidigast. Men om jag inte lyckas hitta något jobb kommer jag hem igen bra mycket tidigare än så. Jag hoppas så klart att allt ska gå bra och att det ska bli mitt livs äventyr och jag borde sluta oroa mig och ta det lite ”chill”. Men gosh…

En dålig sak som skett är att det första jag måste göra när jag kommer till Vancouver är att åka till Apple Store vid Pacific Center. Min Mac är lite ledsen, inte väldigt ledsen, men ledsen så att det räcker för att klickfunktionen i touchpaden nästan helt slutat att fungera. Alla som har en MacBook Pro från åtminstone förra året eller möjligen sena 2008 vet att touchpaden inte har några knappar, den är snarare en stor knapp i sig själv. Jag har löst detta genom att aktivera ”tap to click”-funktionen, d v s att klicka genom att trycka lätt på touchpaden. Liknar den funktion som även finns i Windows. Jag är inte helt förtjust i att behöva använda touchpaden på det sättet och att dra och släppa fungerar inte alls i nuläget och DET är irriterande.

Denna lilla defekt skulle lätt ha lätt ha gått på garantin om det inte hade varit för att A för några dagar sedan skrämde halvt ihjäl mig då jag, med en kopp kaffe i näven, var helt insjunken i en tv-serie och hade MacBooken ståendes på skrivbordet som vanligt. A petade mig i sidan och jag hoppade säkert en meter upp i luften OCH välte så klart ut en liten skvätt av kaffet över flera tangenter på min kära MacBook. Ingen större skada skedd just då, tangenterna och bakgrundsbelysningen fungerar fortfarande utan några som helst problem. Men om jag lämnar in MacBooken för service och reparation på en Apple Store och dem får se att det finns kaffe under tangenterna, vad ska dem inte tro att jag dragit för snyfthistoria då? De båda händelserna är helt skilda från varandra eftersom kaffeincidenten skedde EFTER att touchpaden började strula men det behöver ju inte spela någon roll vad jag säger. Om Apple kan avgöra att kaffet i teorin skulle ha kunnat påverka touchpadens funkationalitet så lär jag ju kunna glömma allt vad garanti heter.

Men jag tänker så här: touchpaden måste lagas och tangenterna som utsatts för kaffestänk skulle behöva rengöras undertill och jag kan ju ha riktig jävla tur att kaffet inte ens kommit i närheten av touchpaden under tangenterna så att Apple bestämmer sig för att det ena inte har med det andra att göra. Och om reparationen av touchpaden inte täckas av garantin så får jag väl betala reparationen och gilla läget. Datorn håller ju längre ifall jag väljer att laga den än om jag inte gör det och man kan ju alltid begära ett kostnadsförslag.

Deprimerande är det i vilket fall som helst, men vad göra? Shit happens. Min MacBook är lätt den bästa dator jag någonsin haft så det får det väl vara värt. Jävligt jobbigt att vara utan den under tiden den är inne för service bara. Hur ska jag överleva?

Andra bloggar om: Apple, MacBook Pro, Touch Pad, Vancouver

Gårdagen var nämligen kantad av mer eller mindre onödiga och trista incidenter. Dagen började med att jag satte mig på tåget till en god vän i Skåne. Som det brukar bli hann jag inte äta frukost innan jag åkte hemifrån, inte heller köpa frukost innan tåget avgick så det sista och minst behagliga alternativet blev att äta på tåget. Mina erfarenheter av att äta SJ-mat har varit väldigt variernade…men sällan rört sig över bättre än ok. Igår var det dock extremt dåligt. En torrare och tråkigare ost- och skinkmacka har jag aldrig varit med om.

Nästa incident var när jag, efter en sunkig frukost a la SJ, slutligen plockade fram datorn för att få lite skoljobb gjort. Damen som satt innanför mig behövde komma ut så jag flyttade på mig själv och min dator men lät eladaptern sitta kvar i eluttaget. Då hon trängde sig förbi lyckades hon knuffa till adaptern som lossnade från eltaget. Jag tänkte inte så mycket på det just då…inte förrän jag skulle sätta tillbaka den och såg att det ena elstiftet böjts. Jag lyckades trots detta få in kontakten igen och datorn fick el men när jag senare försökte böja tillbaka stiftet så gick det av. Korkat att ens försöka!

När jag slutligen kom fram, efter flertalet telefonsamtal och lönlöst googlande efter återförsäljare av Apple-produkter i Kristianstad, upptäckte jag hur det Madeira vin som jag tagit med för att tillaga Mafalde, läckt ut i den medhavda påsen med ett par böcker och några filmer. Dagen var fulländad!

Och detta är även förklaringen till varför inget blev gjort med lärkontraktet igår. Kan nog tyckas som bortförklaringar så här i efterhand men allt är sant, ner till minsta stavelse. Nu har A skickat mig förlängningskabeln till Macen så nu har jag el så det räcker och blir över och kan jobba utan stress.

Andra bloggar om: Digitala distributionsformer, Apple eladapter, Lärkontrakt

Jag har nu ägnat de senaste dagarna hemma innanför dessa arma väggar. Börjar bli lite trött på det men har i alla fall fått lite gjort. Jag har kommit igång ganska bra med en hemsida, en tidning, som jag ska hjälpa en bekant att sätta ihop med hjälp av WordPress. Utöver det har jag också klurat en del kring hur jag ska kunna installera Ubuntu eller Fedora på min andra dator, det har ju inte gått så bra med de senaste försöken men nu har jag i alla fall kommit på ett sätt som kanske gör att jag kommer runt problemet som varit innan med att Linux-kärnan inte känt av några installationsfiler på skivan när installationen väl ska köra igång. Lösningen: att skapa en Live-USB istället för en Live-CD och installera från den istället. Mer om det en annan dag.

Ikväll har jag också börjat nysta lite i mina Kanada-planer igen. Det går en tid mellan varje litet ryck och om jag nu ska åka i typ mars så är det nog dags att sätta fart. Jag har nu registrerat mig på hemsidan Vancouver Homestay Search, en mötesplats för studenter som vill hitta någonstans att bo och värdfamiljer som har rum att hyra ut. Nu ska jag ju visserligen inte till Kanada för att studera, även om jag kommer att göra även det på distans mot Högskolan Väst, men jag hoppas att det går bra ändå. Jag har skrivit en presentation, angett att jag vill stanna från mars till september (till att börja med), att jag kan tänka mig att betala ca 500 CAD i hyra samt att jag inte önskar få maten inräknad i priset då jag hellre lagar min egen mat och betalar lite mindre i hyra.

Jag räknar inte riktigt med att erbjudandena ska hagla in utan lär nog få kontakta värdfamiljerna själv och leta efter någon familj som kan passa. Efter att ha tittat på en del bilder är det bara att konstatera att bostadsstandarden varierar väldigt mycket mellan familjerna. Men det är ju inte standarden som är huvudsaken, huvudsaken är ju att hamna hos en trevlig familj.

Nåja, nu är det dags för lite nattamat i form av plättar. :)

Andra bloggar om: Kanada,  Linux, Ubuntu

Workshopen är bra och viktig eftersom väldigt mycket pengar skulle sparas i skolan ifall man valde öppen mjukvara istället för att betala flera tusentals kronor för dyra programvarulicenser. Jag tycker dock att det kanske är lite mycket fokus på nätverk än så länge, men tydligen är det oerhört viktigt med ett välbyggt nätverk på en skola för att få allt att flyta på bra och jag ska erkänna att jag inte hade en aning om att det var så pass viktigt.

Andra bloggar om: FSCONS, Öppen mjukvara