Några ord om mig: 29 år, är för närvarande i Vancouver BC, Kanada, annars bosatt i Göteborg. Pluggar till webmaster på distans och hoppas få uppleva roliga saker i Kanada. Älskar god mat och dryck, kaffe, choklad, tekniska prylar, trevliga och mysiga människor, film och mycket annat. Motto: Life is too short och the best is yet to come.
Sedan ett par månader tillbaka har min gode vän T planerat att komma hit och hälsa på. I tisdags anlände han och tog med sig ett rejält högtryck från Europa. Det har varit stekande hetta här i några dagar och man märker att det tar ett tag för en att anpassa sig till det. I torsdags var det över 30 grader och det kändes nästan outhärdligt att befinna sig utomhus, än mindre att försöka använda tankeförmågan till något annat än att tänka: vatten, vatten, vatten. Igår och idag har det varit betydligt behagligare temperatur på runt 24-25 grader. Då går det ju i alla fall att vara ute. ;)
I onsdags tog Michelle med sig oss och barnen ut på lite sightseeing. Vi besökte först Cypress Provincial Park från vilken man fick en fantastisk utsikt över hela stan. Tyvärr betedde jag mig klantigt ut och formaterade mitt minneskort innan jag kom ihåg att skapa en panorama-bild över utsikten. Helt galet klantigt gjort! Den enda bild som blev kvar var av vulkanen, som visserligen ligger i USA men som man kan se ända här borta i Vancouver.
Vi åkte sedan ner till Lynn Canyon där man låtit rekonstruera en gammal hängbro över Lynn Canyon och floden nedanför och den gungade ganska bra kan jag säga. ;)
Sist men inte minst åkte vi ner från berget och till ett fint ställe där vi låg och solade på stranden vid Capilano River som rinner hela vägen uppifrån bergen och ner. Vattnet var väldigt kallt och friskt och hade inte precis värmts upp på vägen men det var ganska skönt att sticka fötterna i floden och svalka sig lite för det var ganska varmt även i onsdags.
Sedan åkte vi hem och åkte till en Jazz-klubb i Yaletown senare på kvällen. Jazz har aldrig riktigt varit min typ av musik; segt och långtråkigt har jag alltid tyckt men jag blev riktigt imponerad av musikerna. De är inte precis några inövade låtar med två verser, två refränger och slutkläm de kör, snarare en massa improvisation och låtarna varar precis så länge som musikerna själva vill. Förutom dem var även ett gäng swing dancers på plats från en swing dance klubb i Vancouver. Jättetrevliga människor som dansade otroligt bra, riktigt underhållande att titta på i kombination med musiken. Vi pratade lite med dem och de berättade att dem ofta kom just till den klubben för att öva. Tyvärr tog jag inte med kameran dit… :(
I förra veckan hände en del saker som jag tänkte berätta om. I torsdags fyllde Michelles äldsta dotter 11 år så då var vi. Michelle, döttrarna E och A, Michelles mamma och flickornas pappa och jag (medbjuden på Es begäran), på restaurangen The Cactus Club och åt middag. Vi hade trevligt och E som fyllde år verkade väldigt nöjd med kvällen och det kändes väldigt roligt att bli medbjuden på födelsedagsfirandet :) Jag tog några ganska bra bilder som jag tänkte skicka över till Michelle senare.
Stället vi var på påminde ganska mycket om Jensens Büfhus vad gällde maten men inredningen var ganska annorlunda och det var ganska trevligt. Det enda jag egentligen saknade var lite grönsaker till mina Chicken Tenders som serverades med pommes frites. Jag har faktiskt inte ätit pommes sen jag kom till Kanada överhuvudtaget så jag tyckte att jag var värd det :) Efter middagen på The Cactus Club åkte vi hem och åt tårta. Death by Chocolate hette tårtan, eftersom den var helt och hållet gjord i choklad. Det var riktigt got med lite tårta, jag var nog väldigt sugen på det utan att ens ha tänkt på det.
Av mig fick E ett sätt med 50 nya touchpennor samt ett anteckningsblock. Hon blev jätteglad och började rita med en gång vilket slutade med att jag fick två jättefina teckningar av både E och A. Jag har börjat sätta upp alla teckningar som jag fått på en av väggarna i mitt rum. Har redan flera stycken där och ska fota dem någon dag och lägga upp här, tänkte jag.
I fredags kväll åkte jag och Michelle runt och tittade lite i Stanley Park. Det var väldigt fint med solnedgången som lyste över stan och bergen och vi såg en racoon, alltså en tvättbjörn, som kom riktigt nära. Trist nog höll det på att bli mörkt när vi var där så det var svårt att ta några bilder på själva parken. De flesta jag tog var ut mot vattnet där det fortfarande var relativt ljust så jag ska absolut åka dit och fota mer en annan gång. Inte minst när T kommer hit i juli.
När mörkret hade lagt sig över Stanley Park åkte vi hem till Coquitlam igen och gick och tåg ett par öl på puben Woodys (som tydligen ägs av Hells Angels). Där såg vi även ett band som hette One & A Half, ett cover-band som spelade en del kända låtar, men de var inte jättebra och enligt Michelle är hennes kompis Mike’s band Skeleton Crew betydligt bättre men de har jag inte sett ännu så det är upp till bevis.
I lördags skulle vi ha gått på födelsedagsfest hos en kompis till Mike, som själv var bortrest från stan för att spela med ett annat band, men vi var båda ganska bakis i lördags så det blev tyvärr inget av det.
Dagarna lunkar på här i Vancouver och sommaren börjar göra sig påmind. Har suttit och solat en bra stund ett par dagar i sträck nu. Vädret är underbart så det känns verkligen som att man åkt till rätt ställe.
På jobbfronten händer det dock inte så mycket. Jag är rätt lat för tillfället och så finns det ju alltid en del att göra i skolan. Har fortfarande inte hört något från Apple angående mina jobbansökningar men var på Apple Store Pacific Centre i tisdags, då jag fick touchpaden på min MacBook utbytt, och passade då på att fråga en kille som jobbade där hur länge man kan få vänta på att få höra något angående sin jobbansökan. Han sa upp till en månad men jag ska försöka ringa dom på måndag och fråga lite och typ påminna om min ansökan, så då kanske det händer något.
Måste ta tag i att söka andra jobb med men har liksom inte fått tummen ur. I övrigt har jag umgåtts en del med Michelle och hennes kompis Mike. Vi har druckit öl, pratat massor, kollat på hockey (Vancouver Canucks är nu ute ur slutspelet i Stanley Cup :( ) och jag har varit och besökt huset där Mike bor och som han delar med fyra andra coola personer. Mike är musiker, spelar i flera olika band och är jättetrevlig, rolig och lätt att prata med. Tydligen är det väldigt svårt för kanadensiska musiker att göra karriär på sin egen musik. I princip alla de band som Mike är med i är cover-band av olika slag men skulle de vilja göra karriär med sin egen musik så skulle de inte tjäna något. Det finns ju visserligen en massa cover-band i Sverige med men det känns som att man i Sverige letar mer efter ny musik. Sen vet ju iofs inte jag vad som går att leva på och inte.
Jag har fått mycket beröm för min engelska också av flera personer som jag träffat och det är kul för jag trodde faktiskt att det skulle bli mycket jobbigare just med den biten. Jag har ju inte använt min engelska annat att än temporärt på många år, men jag antar att mycket engelsk kurslitteratur, Internet och engelskspråkiga filmer och tv-serier gör sitt. :)
Nu ska jag göra kaffe och sätta mig och plugga lite IT-säkerhet. Whohoo… Har huset helt för mig själv den här helgen eftersom Michelle, hennes döttrar och mamma är iväg på några dagars semester för att träffa Michelles bror med familj.
Av Sandra, publicerat den 2 augusti, 2009 kl. 22:15
Så blev det av till slut, nu har jag äntligen sett U2 LIVE på scen. Det känns helt otroligt, även fast vi satt så långt bort från scenen som man nästan kan komma. Stämningen fanns där ändå och den underbara känslan av att få klappar i händerna och sjunga med till sina favorit-U2-hits! Naturligtvis tog konserten slut alldeles för fort men den sköna känslan sitter nog fortfarande kvar lite grann.
Jag tog en hel del bilder som jag bara hunnit tittat på sam hastigast. Kvaliteten blev verkligen varierande då jag använde telezoomobjektivet (40-150 mm) nästan hela tiden. Jag misstänker att jag kanske tar en liten risk genom att publicera bilderna här, jag vet faktiskt inte vad som är tillåtet när det gäller sådant, men här kommer i alla fall några av bilderna:
Av Sandra, publicerat den 1 augusti, 2009 kl. 14:18
Här sitter jag och våndas. Vid lunchtid insåg jag att det finns biljetter kvar att köpa på TicNet till U2′s konsert ikväll. Biljetter i flera prisklasser till och med. Jag hade ju funnit mig i att biljetterna officiellt var slut och att jag inte skulle på någon konsert och när chansen plötsligt står öga mot öga mot en så skrattar ödet mot mig.
Men vad är då problemet? Jo, att alla jag som jag frågat uppfyller minst ett av följande kriterier:
Har inte råd
Svarar inte i telefon
Är inte i stan och ganska långt ifrån den
Har ingen barnvakt
Såg konserten igår
Är inte intresserade
Det suger men jag har helt enkelt ingen lust att gå ensam. Det skulle säkert vara roligt men skulle det vara lika roligt som att gå dit med någon som också vill se konserten? A säger att han kan tänka sig att följa med bara för att se mig ha skoj men att sitta där och digga när man vet att personen bredvid hellre skulle vara någon annanstans… Neh, jag kan tänka mig så många scenarier som är bättre än att gå dit ensam eller att gå dit med någon som helst inte vill.
Buhu… Ibland suger det verkligen att vara jag.
Edit 2009.08-01 @ 15:12: Situationen är nu inte alls lika skrattretande, bara helt otroligt jävla superbra. Precis när jag stängde ner TicNet-fönstret i Firefox fick jag ett meddelande på Facebook-chatten. Det var E (kompis från studietiden i Skövde), som till min stora lycka, helt plötsligt ändrat sig och ville gå med. Sagt och gjort, vi bokade två sittplatsbiljetter för 400 kr styck och är nu helt överväldigade! Jag kan fortfarande inte fatta det! Ska bli roligt att gå med E också, har inte träffat henne på nåt år och hon är alltid så rolig att umgås med! Ett så perfekt sätt att avsluta semestern på!
Nu har shoppoholicen i mig vaknat igen. Det brukar bli så när lönedag närmar sig och jag har börjat dreggla över saker att spendera lönen på.
Inte helt oväntat blev det DVD-film och inte heller helt oväntat blev det första och andra säsongen av Battlestar Galactica. Denna veckan blir det förhoppningsvis inte mindre än tre paket på posten. I förra veckan beställde jag ju boken ”Adobe Photoshop Lightroom 2 för digitalfotografer” som jag hoppas kommer den här veckan. Det går dock inte så fort att få sin beställning från Bokus när man väljer ekonomipaket men frakten blir i alla fall gratis.
I helgen beställde jag dessutom albumen X & Y, A Rush of Blood to the Head och Viva La Vida med Coldplay, så nu har jag redan spenderat runt 1000 spänn på böcker, film och musik den här löneperioden…och lönen har inte ens kommit än. Dags att skärpa sig.
Jag hade faktiskt ingen aning om hur man gör så därför blev jag nyfiken och tänkte testa det här och nu. Jag gjorde så här:
Gå till Youtube och sök efter ett klipp som du vill lägga i din blogg.
Klicka på klippet i listan med sökresultat så att klippet börjar spelas, du befinner dig då på rätt sida på Youtube.
Titta till höger på sidan, där har du två fält med kod. Om Youtube’s webbplats visas på engelska så heter det första fältet ”URL” och det andra fältet ”Embed”.
Kopiera koden i fältet Embed.
Gå till din blogg och skapa ett nytt inlägg.
Klistra in koden som du kopierat. (Om du exempelvis använder blogg.se måste du först trycka på knappen HTML i verktygsfältet. Då öppnas ett nytt fönster där du klistrar in koden från Youtube. Klicka på Uppdatera. I bloggverktyg som WordPress, klicka på tabben HTML och pejsta in koden där, klicka sedan på fliken Visuell igen.)
Publicera inlägget.
Jag har aldrig känt något behov av att lägga in en video från Youtube i ett blogginlägg tidigare men om det fungerar och var så här enkelt så kanske behovet uppstår. ;)
Förhoppningsvis kommer Coldplays Viva la Vida att visas nedan när detta inlägg publicerats.
Så mycket mer än så finns inte att säga. Efter ungefär en timmes och 45 minuters väntan vid Ticnets biljettförsäljning kom jag slutligen fram. Men då fanns det bara biljetter bakom scenen kvar. De var väl förhållandevis billiga men nej, jag betalar inte 400 spänn för att få sitta BAKOM scenen. Jag försökte även söka efter biljetter på den södra läktaren, alltså långt bort från scenen som det överhuvudtaget går att komma men då fick jag varningsmeddelandet ”Null” istället.
Så det sket sig helt enkelt. FUBAR!
Jag vet inte om jag någonson kommer att få se U2 men det kommer troligen inte att bli i år i alla fall. För jag tänker inte försöka få tag på andrahandsbiljetter efter all debatt som varit om det de senaste dagarna. Risken att lägga en massa pengar på dyra andrahandsbiljetter som man för det första inte ens kan vara säker på att man får efter betalning, och man trots allt får dom, kanske man senare får se sina biljetter bli makulerade av arrangörerna på grund av de sålts via andrahandsförsäljning. Och så stor man där, utan cash och utan biljetter. Nej, tack.
I nästan en timme, från kl. 9:00, satt jag och köade till att komma in på biljettförsäljningen på Ticnets webbplats. I nästan en timme var det enda jag såg detta:
Till slut hade jag inget annat val än att ge upp och åka till jobbet. Men när jag väl kom till jobbet och surfade in på Ticnet igen så såg jag att man redan släppt biljetter till en extrakonsert. Så då började jag ju köa igen. Nu har det gått över en timme och jag ser fortfarande bara detta irriterande meddelande. Varför står det att kötiden är över 15 minuter när det snarare är över 60 minuter? Och varför kan det inte framgå vilken plats i kön man har?
Grundidén med ett kösystem till en webbplats för biljettförsäljning är ju egentligen bra, eftersom bara ett visst antal personer släpps in åt gången vilket förhindrar att webbplatsen överbelastas. Men lite mer feedback hade ju varit önskvärt. Bättre uppdaterade kötider och köplats, tack!
Nu frågar jag mig själv…när är det dags att ge upp? Det verkar inte vara meningen att jag någonsin ska få se U2 uppträda…
Det är sannerligen något jag inte provat på tidigare. Jag sitter i kö för att bli insläppt på Ticnets webbplats för att kunna köpa biljetter till U2-konserten den 31 juli. Jag hoppas det här kösystemet är stabilt, annars blir det nog inga biljetter. Folk har tydligen köat utanför Scandinaviums biljettförsäljning hela natten. Stollar! Men skrattar bäst som skrattar sist, kanske är det där man ska stå…
Enligt Ticnet.se’s kösystem så är min kötid beräknad till mer än 15 minuter och den kötiden har inte minskat med en minut än så läneg. Jag hoppas inte biljetterna hinner ta slut i Scandinaviums biljettförsäljningsbutik innan jag kommer fram. :|
