Förutom teater hann vi med bio – Tinker, Tailor, Soldier, Spy – restuarantbesök till Bastard, en kopp skånerost på Moderna Museet, vegetarisk brunch på Chez Madame, finfint kaffe på Lilla Kafferosteriet och bärs på Skolgatans Ölkafé. P och M visade mig ställen i Malmö som jag själv inte kände till, när jag flyttade till Skåne hade jag ju aldrig varit i Malmö ens. Moderna Museet ska jag definitivt besöka någon mer gång, vi var ju aldrig inne och tittade på någon utställning utan kollade runt lite i deras butik eftersom det var rätt kort tid kvar innan P och M skulle med tåget hem. Jag är inte så värst intresserad av konst egentligen, och i synnerhet inte av alltför abstrakt sådan, men jag behöver lite inspiration till vad jag ska sätta upp på väggarna hemma framöver. Troligen blir det mest fotokonst. ;)

Andra bloggar om: Bio, Kaffe, Malmö, Momo eller kampen om tiden, Teater, Öl

Ett par timmar innan tolvslaget begav vi oss till en kompis till E ute i Kortedala där vi, typ sju personer, lagom till tolvslaget tog med oss bubbel och trängde ihop oss på en kvadratmeter stor balkong med utsikt över stan och alla fyrverkerier. Det var väldigt fint…och väldigt kallt så firandet ute på balkongen blev kortvarigt. Vi tog oss senare in till stan igen och festade vidare hos en annan vän till E, som lyxigt nog skaffat sig en lägenhet i samma byggnad som Ölrepubliken vid Kronhusbodarna. Det var en väldigt fin och fräsch vindsvåning där vi alla dansade in på småtimmarna. Jag och J tog oss dock ut vid fyratiden för att jaga nattamat och åkte sedan hem till E och sov, helt slut efter en lång men trevlig kväll. Halv tre på nyårseftermiddagen vaknade vi. Innan jag tog vagnen till centralen för vidare färd hem till Skåne satte vi i oss en varsin pizza, dagen till ära då nyårsdagen tydligen ska vara den mest lukrativa dagens för landets pizzerior.

En väldigt sorglig sak som skedde nyårsafton för två år sedan, var att min äldsta kusin gick bort i bröstcancer, ungefär 35 år gammal. Jag hade tänkt tända ett ljus för henne igår men kom tyvärr hem senare än vad jag hade trott så det får bli idag istället. Det är märkligt, även om jag inte stod Charlotte nära eftersom vi träffades väldigt sällan, så har jag fortfarande så svårt att förstå att hon inte finns mer. Den här tiden på året tänker jag mycket på Charlottes familj; hennes sambo och två små döttrar, hennes systrar och föräldrar som måste känna en ofattbar saknad som är svår att föreställa sig.

Andra bloggar om: Bröstcancer, Nyårsfirande, Vegetarisk mat

På lördagen åt vi en sen frukost och gick sedan på en promenad och tittade lite på julmarknaden som hölls i Jakriborg under helgen. Det var väldigt mysigt men det enda jag blev lite sugen var vikingainspirerade silverringar från en lokal silversmed. Marknaden kommer tydligen att hållas även nästa helg så jag får allt fundera lite på det där.

Sen gick vi hem och bakade pepparkakor och beställde hämtpizza från Lomma, för det var tydligen där som den närmaste pizzerian fanns, enligt OnlinePizza.se. Senare på kvällen åkte vi in till Malmö och mötte upp en kompis till S och gick och drack lite öl. Vi satte oss till och med på uteserveringen där det fanns filtar och infravärme.

I söndags hade vi lite glöggmys och M och R och deras son J kom från Bromölla och hälsade på. Vi provade bland annat Blossas årgångsglögg Arabica som skulle smaka kaffe. Ingen av oss tyckte att den hade någon vidare kaffesmak alls men i övrigt var det inget fel på den. Vi drack också Dufvenkrooks Rödvinsglögg som var riktigt god. Smakrik och inte alls så sötsliskig som glögg lätt kan bli. Det var hur som helst ett utmärkt sätt att fira tredje advent på.

Andra bloggar om: Glögg, Jakriborg, Julmarknad

Vi hängde i J’s mammas lägenhet i Olskroken i ett antal timmar med plockmat och annat tilltugg, presenter och SingStar. Runt elvatiden drog vi ut på stan och till Nefertiti bakom Pedagogen. Jag har inget emot själva stället men tycker att musiken där är lite enformig. De kör hårt på temakvällar och det brukar ofta bli musik med avsaknad av texter, vilket jag tycker är lite trist att dansa till. Hur som helst så blev det i alla fall en del röj på dansgolvet, vilket är något som jag får betala lite för nu i efterhand med irriterade knän. Jag har inte stått på ett dansgolv på flera månader på grund av inflammationen men jag ville ge det ett försök eftersom jag saknat att dansa väldigt mycket.

Efter stängning, och en hel del strul utanför Nef med folk som drog iväg åt olika håll, drog vi till McD för lite nattamat. McD-restaurangen på Kungsgatan är nog stans långsammaste ställe. Det kändes som att vi stod där i säkert en timme och väntade på vår tur. Annat är det på McD-restaurangen i Nordstan ut mot Brunnsparken, där går det undan! Vanligtvis undviker jag helst McD och mat i samma kategori, av kvalitets-, hälso- och moralrelaterade orsaker, men på småtimmarna är det inte mycket annat som är öppet.

Väl klara på McD drog bara jag och J vidare hem till E på efterfest, de andra drog hem. Tanken var att jag och J skulle sova hos E eftersom J bor hos sin mamma och hon ville därför inte bröta hem vid femtiden på morgonen. E hade också varit med till Nef med oss andra men passade på att smita när vi kommit ut eftersom hon inte ville med till McD, utan gav sig ut och raggade cigg istället. Väl hemma hos E insåg vi att festen tydligen var långt ifrån slut. Hon hade fått med sig fem pers från Nef hem till sig så det var bara att sätta sig och vara social i några timmer till. Just då var jag mest glad över att slippa stå eller gå i mina nya skor som klämde åt ganska rejält så det var skönt att få sitta en stund.

Fram till sju hade ingen av gästerna visat några tecken på att bryta upp festandet men då började folk till slut att dra sig mot spårvagnen och eftersom alla gick förutom jag, J, E och en av hennes nyfunna vänner, så tyckte jag och J att det kändes lite dumt att stanna vi också. Vi drog därför in till centralen och åt lite frukost och hängde lite fram till nio då jag tog första tåget hem. Det blev med andra ord ingen sömn alls natten till igår så nu ligger jag säkert nio timmar efter…igen. Gick och la mig vid 8 igår och det var otroligt skönt. Jag somnade ifrån lampan i fönstret och podcasten på radion så vid fem vaknade jag av tystnaden och ljuset från lampan. Ikväll blir det också en tidig kväll.

Andra bloggar om: Göteborg, Nefertiti

Idag har det hör och häpna varit riktigt varmt. Vi har ägnat ännu några timmar åt shopping och min mamma som tycker väldigt mycket om att väva har fått möjligheten att återvända till väveriet, som vi besökte i början av veckan, för att själv få väva lite siden. Vi övriga har strosat omkring lite i stan och tittat runt på en del gator vi inte besökt tidigare, ätit glass och njutit av vädret. Tyvärr fick jag inte min vilja fram att skaffa fram något slags fordon och bege sig till stranden för att ta vara på det fina vädret. Brorsan kan ju inte vara på mer än ett ställe åt gången…

Nu ikväll har vi haft lite av en avskedsmiddag med min bror och hans nya familj, iaf de flesta av dem. En yngsta flickan, Senyu och mor i huset, alltså min svägerskas mamma, hade båda feber och fick därför hålla sig hemma, vilket så klart var lite trist så här den sista dagen av våran vistelse här.

Det blev iaf en väldigt trevlig middag och det delades ut presenter till både höger och vänster. Brorsan och Sayuri fick några bröllopspresenter och Sayuris pappa fick en bok med fina bilder från Sverige som tack för att allt han tagit tid att visa oss under veckan som gått. Vi själva fick avskedspresenter i form av Amami-tillverkade kakor. Jag har inte hunnit smaka på dem än men en av sorterna ska tydligen påminna lite om pepparkakor, enligt brorsan.

När middagen var slut drog vi faktiskt hem till hotellet allihop istället för att slå runt på stan sm vi gjort nästan varje kväll de senaste dagarna. Det känns som att vi alla börjar bli ganska möra och japanska barer och karaoke har vi gjort en hel del nu. Det blev med andra ord en lugn men trevlig kväll.

Min Dropbox är nu uppgraderad men eftersom jag måste bli klar med packningen, och bildredigering kan ta nästan hur lång tid som helst, så väntar jag nog med att publicera fler bilder på bloggen tills jag kommer hem. För er som följer mig på Facebook hänvisar jag till albumet Japan 2011 där jag kommer att ladda upp de bilder jag tagit med iPhone:n.

I vanlig ordning har jag inte heller bloggat på någon vecka, och det trots att jag har WordPress i iPhonen och allt. Jag har försökt vänja mig vid att vara tillbaka i detta kalla land, där någon precis som förra året bestämt sig för att importera vinter á la Sibirien. Det är grymt kallt! Usch! Ge mig vår!

Jag lovade för någon vecka sedan att berätta om vad som hände helgen för en och en halv vecka sedan, alltså bara några dagar innan jag klev på planet och åkte hem. Jag hade haft min iPhone i EN vecka när den så snöpligt och plötsligt och under något underliga omständigheter blev stulen en kväll på Woody’s. Vi var ett litet gäng på 6 personer som var och röjde en sista gång tillsammans innan min hemfärd. Vi turades om att hålla ett öga på våra grejer, alltså jackor och handväskor som låg i en hög på ett bord och vi gick aldrig alla därifrån samtidigt.

Precis innan stängningsdags då jag skulle gå och betala min tap i baren upptäckte jag att iPhonen, som jag noggrant stoppat i ett innerfack med dragkedja i handväskan, var borta. Jag vände så klart ut och in på väskan men luren var väck. PANIK, ÅNGEST och FÖRTVIVLAN! Jag berättade för bartendrarna vad som hänt och reaktionen var minst sagt förvånade miner och hakor i golvet. De lovade att hålla utkik och en av dem lovade till och med att personligen (!) köra hem den till mig ifall den skulle hittas men de försökte också trösta mig med att det ju trots allt bara är en telefon…vilket ju är sant…men ändå!

Ganska nere och deppig gick jag med de andra hem igen. Dagen efter, som var en söndag, var ju min avskedsmiddag på The Keg, som jag ska berätta om i ett annat inlägg och det kändes ju lite så där men jag bestämde mig för att inte låta en så trist sak som att bli bestulen få förstöra hela kvällen. Det gick faktiskt ganska bra. En av de som var med på middagen, Dave, tipsade om att jag skulle gå till Woody’s, puben där vi var på lördagskvällen, och be att få tala med managern eller ägaren. Han trodde sig nämligen veta att puben borde ha kameraövervakning och att man isåfall skulle kunna se vem som grävde i min väska och stal telefonen, vilket isåfall skulle leda till en polisanmälan.

Sagt och gjort, på måndagen eftermiddag åkte jag och Michelle, som hade en del ärenden att uträtta, tillbaka till Woody’s. Där visade det sig att personalen hittat en iPhone inne på toaletten så sent som SAMMA förmiddag. Jag fick därför förklara vad jag hade för bild som bakgrundsbild på min iPhone och förklara att det fanns bilder i telefonen som jag tagit på mig själv och de andra som var med på lördagskvällen, bland annat Michelle. Den iPhone dem hittat var MIN! Snacka om lättnad och lycka!

Eftersom jag så oväntat fick tillbaka iPhonen så behövde jag inte prata med ägaren och än mindre titta på några övervakningsband men jag är fortfarande vansinnigt nyfiken på vad som hände den där kvällen och vem som tog telefonen, för att sedan bege sig till Woody’s och lägga den på ett ställe där den snabbt skulle hittas. Det kändes nästan som att någon jag känner ville driva med mig. Jättekul…inte.

Jag är i alla fall väldigt glad och tacksam över att jag fick iPhonen tillbaka. Ibland har man mer tur än vad man förtjänar tydligen, för jag skulle ju aldrig ha lämnat min handväska utom synhåll egentligen. Folk har sagt till mig att jag själv måste ha lämnat kvar telefonen på toaletten men det kan jag intyga med mitt liv att jag inte gjorde. Två veckor innan denna underliga incident tappade nämligen min kompis Kathia sin iPhone i toaletten på samma pub! Med det i färskt minnet tänkte jag aldrig ens tanken att ta med mig telefonen till toaletten. Dessutom är Woody’s en pub som har öppet varenda dag och den hade hittats redan på lördagskvällen om jag själv hade glömt kvar den.

Andra bloggar om: iPhone, Stöld, Woody’s

Jag har ännu inte hunnit blogga och berätta om den sista veckan i Vancouver, men det kommer. Det hann hända en hel del på några få dagar och jag hann gå igenom både lycka, tacksamhet, sorg, förvirring och en hel del ångest, och inte bara på grund av att jag för några dagar sedan blev bestulen (!) på min iPhone. Ni som följer mig på Facebook vet att jag senare fick tillbaka den (! igen) men under de två dagar som den var borta kändes det ju väldigt snöpligt och tråkigt. Jag ska som sagt försöka berätta mer om det inom kort.

Just nu känns allt väldigt underligt i största allmänhet. Det känns roligt, skönt, märkligt och konstigt att vara hemma hos mamma och pappa igen. Samtidigt känns det som att jag lämnat kvar en stor del av mig själv i Vancouver hos alla vänner jag har fått där. När jag nu skriver om det känner jag hur tårar av saknad börjar tränga fram men det är ju tyvärr så det är. Har lovat alla att komma tillbaka så snart jag kan och jag vet ju att saknaden kommer att avta lite med tiden. Men just nu är det lite tungt.

Nu ska jag gå en trappa ner och försöka hitta något att äta. Min bror P och hans fästmö M kommer snart förbi och vi ska hjälpas åt att röja upp här hemma eftersom mina föräldrar precis byggt om köket och hela huset ser ut som en byggarbetsplats. Min äldsta bror M flyttade ju till Japan i fredags så honom hann jag inte träffa, vilket är ännu en sak som känns väldigt underlig.

Andra bloggar om: Japan, Jul, Saknad, Vancouver, Vänner

Vad som är väldigt underbart är i alla fall att jag fortfarande träffar nya människor hela tiden. Jag vet inte om det är för att jag är ute så mycket mer här än hemma eller om det bara tillhör ödets nyck att finna så flera nya vänner den sista tiden jag är här. En av dessa nya bekantskaper är Dave som jobbar inom kanadensisk filmindustri (!). FIlm är något som jag kan ägna hur mycket tid som helst att prata om, och glo på inte minst, och Dave bjöd med mig att hänga med till New Westminster i söndags för att titta på när några av stuntscenerna för filmen This Means War spelades in. Även om man inte såg så mycket, eftersom vi inte fick stå särskilt nära själva inspelningsplatsen, så var det helt klart en upplevelse att få se alla engagerade människor och hur minutiöst de planerade varenda tagning. Vi var där i nästan två timmar och under den tiden hade totalt 4 tagningar gjorts så det tar sannerligen tid att preppa inför varje tagning. Vi fick i alla fall höra lite pang pang och hur se hur bilar körde fort och tvärnitade och hade sig. En av de första sakerna jag såg när vi kom till inspelningsplatsen var en kvaddad bil som låg upp och ner, strategiskt utplacerad på en parkeringsplats. :P

Regissören för filmen var McG som också regisserade Terminator Salvation, Charlies Angels 1 & 2 och en hel radda tv-serier och Dave pekade ut honom bland alla människor på inspelningsplatsen. Han är ingen jag precis känner igen, även om jag gillar Terminator Salvation och Dave berättade att han tydligen har ett extremt hett temperament. Det är alltså inte en person man knallar upp till och säger ”Hej, jag är ett fan!” :)

Det blev inte heller några bilder tagna från inspelningen, jag hade kameran med mig men vågade faktiskt inte prångla upp den i risk för att reta upp fel personer. Sen fanns det inte så mycket att ta kort på egentligen eftersom vi stod en bit bort från all action.

På lördagen var vi ute ett helt gäng på 10 personer och röjde järnet på Woody’s. Det var helt sjukt roligt. Bandet som hade spelat där på fredagskvällen hade ställt in (!) aå scenen var helt tom. Det tog inte speciellt lång tid innan folk kom på att den var väldigt rolig att dansa på så nu vet även jag hur Woody’s ser ut uppifrån scenen. :)

Hade tänkt börja packa lite idag men har ännu inte fått något gjort. Börjar få ont i halsen vilket är väldigt störande. Om det är något jag inte vill så är det att spendera de två sista veckorna här med att vara förkyld. :(

Andra bloggar om: Film, Filminspelning, McG, Terminator Salvation, This Means War, Woody’s Pub Coquitlam

Jag har också lyckats jobba bort en del av den stress som jag haft inför att komma hem och som har handlat om allt jag måste göra innan dess. Det mesta av detta har varit relaterat till skolan med dokumentärfilmen som skulle ha varit färdig för över en månad sedan. Den är nu äntligen klar och inlämnad tillsammans med examinationsuppgiften som bestod i att göra en banner med videoinnehåll samt processrapport.

Jag och Don, en kompis som jag håller på att bygga en hemsida åt, har kommit igång med designarbetet så även där ska jag nog, om inte avsluta så åtminstone, kunna presentera något slags resultat innan jag drar.

Det enda stora orosmoln som finns kvar är att min kurslitteratur i IT-rätt, som jag skickade efter från en bokhandel i Trollhättan för snart tre veckor sedan och som min mamma skickat vidare till mig, inte har kommit fram ännu. Har en deadline på fredag och massa att hinna läsa innan så om böckerna och kompendiematerialet inte kommer imorgon så blir det att maila läraren och be att få en nödplan. Har ju trots allt nio timmar att slå ihjäl på planet och fem att slå ihjäl på Schiphol så det tid finns det ju…bara de förbaskade böckerna kommer snart.

Slutligen har jag också börjat planera en avskedsmiddag för de närmaste av mina vänner här. Den kommer att hållas på The Keg i Coquitlam Center den 19:e december. The Keg är egentligen en kedja, vilket ju låter lite så där, men deras mat är grym! Med tanke på att det är rätt nära inpå jul så trodde jag inte att så många skulle ha möjlighet att komma men det ser ut som att vi kommer att bli runt tio pers plus-minus-2 eller så, vilket var fler än vad jag vågat hoppats på. Sen har man ju inte riktigt umgåtts på samma sätt med alla personer man lärt känna heller. Det är ju typ så ens sociala cirkul fungerar.

Andra bloggar om: IT-rätt, Schiphol, The Keg

En del av drömmen, att åka till Kanada och se och uppleva en del av Nordamerika, gick i uppfyllelse på flera sätt. Den andra delen, att jobba i ett annat land och få mer arbetslivserfarenhet, gick inte i uppfyllelse. Men jag tror inte att det är det som kommer att kännas tyngst när jag åker hem. Det som jag antagligen kommer att gråta en skvätt över är alla underbara människor som jag träffat och lärt känna här. Det kommer att bli jobbigt. Alla jag har umgåtts med här har stöttat mig enormt mycket och engagegerat sig i mig, mitt jobbsökande och hela min tillvaro under de här månaderna och ingen vill att jag ska åka hem. Inte jag själv heller förstås. Men jag försöker också att komma ihåg att landet och framför allt människorna, inte försvinner bara för att jag åker härifrån. Jag har förhoppningsvis vunnit vänner för livet och kommer absolut att åka tillbaka. Det finns ju fortfarande så mycket här som jag inte sett och gjort.

En annan del av mig, visserligen något mer avlägsen men som också börjar göra sig allt mer påmind, är att jag börjar längta hem. Faktiskt. Jag saknar folk där hemma; mamma och pappa, mina bröder, alla mina fina och mysiga vänner, svensk mat, min lägenhet, mitt skrivbord och min skrivbordsstol och min Internet-uppkoppling (mobiltrafik och Internettrafik är ju så sanslös dyr här). Jag saknar också att inte kunna använda buss och substitut till spårvagn på ett bekvämt sätt. Det här landet är verkligen byggt för att man ska köra bil och det är svårt att ersätta den tillgången helt och hållet. Man får tycka vad man vill om kollektivtrafiken i Sverige men vi har det faktiskt väldigt bra och det går att leva utan bil. Här vore det nog väldigt svårt.

Och inte för att skylla ifrån sig på något men ekonomin är svår här just nu. Många söker jobb och var man än går hör man folk prata om det och hur mycket svårare det blivit att överleva. I våras hörde jag ofta folk säga att ”Det blir nog bättre i september!” men det har det inte blivit. Till och med Michelle som är född här och som sökt jobb lika intensivt och lika länge som jag, är helt slut. Vi är båda sjukt trötta på att söka jobb och för min del känns det inte som att tiden räcker till. Om en vecka är det två månader kvar tills jag åker hem och jag ska försöka njuta av tiden jag har kvar här så mycket det bara går men jag vet också att de kommande två månaderna kommer att gå sjukt fort. Jag minns ju hur fort tiden gick i våras när jag i förberedde mig inför den här resan…och allt som har en början har också ett slut.

Andra bloggar om: Drömmar, Kanada, Vänner